Det känns konstigt...

Det känns konstigt att helt plötsligt inte ha hund...
Rutinerna rubbas... jag tycks ha hur mycket tid som helst över...
Imorse steg jag inte upp förrän halv nio. Skulle åka till skolan tjugo i tio. Kände mig rätt så stressad och undrade hur jag skulle hinna med morgonen.
På en timme och tio minuter hann jag göra hur mycket som helst utan att stressa. Den sista kvarten satt jag mest bara och väntade på att Adi skulle hämta mig.

Hade jag haft Inka att promenera, hade situationen varit helt annorlunda. Då hade jag som vanligt halsat kaffekoppen på väg ut genom dörren medans jag samtidigt försökt få på mig skorna haha.

Likadant var det efter skolan när jag satt i taxin på väg till Leni och plötsligt fick panik för att jag måste skynda mig hem och gå ut med Inka. Sen kom jag på att det behöver jag inte ju... behöver inte gå hem förrrän ikväll om jag inte vill! Vilken frihetskänsla!!

Värre var det igår. Satte mig att plugga när jag vaknade på morgonen och reste mig endast från stolen när jag skulle äta eller gå på toaletten. Var inte ute på hela dagen, inte ens nere i affären. Vid halv tio var jag så mör i huvudet att jag ringde Linda och gick ut med henne och Hiro på promenad för att piggna till.

Flera gånger om dagen tänker jag att nu måste jag skynda mig hem för Inka väntar eller som i affären tänkte jag att nu ska jag köpa en fornetti med mig ut för Inka har varit duktig och väntat utanför eller som när jag ska gå och lägga mig och min första impuls är att dra igen sovrumsdörren så att hon inte ska skälla på folk som går förbi ytterdörren....så kan jag fortsätta i evigheter, exemplena är många...

Undrar om folk som har barn känner likadant...?
Man vill absolut inte vara utan dem och man saknar dem när de inte är där.
Men samtidigt är det ganska skönt eftersom man vet att det inte är för alltid!