Då var det tid igen...

...för mitt hjärta att gå i femtusen bitar!!!

Var ute på promenad med Inka och då dök denna hund upp. Vi har träffat honom innan och han har lekt med Inka och följt oss hem. Denna gången inte bara följde han oss hem utan han smet med in i trapphuset. Tänkte att det är väl harmlöst att ta med honom upp en stund och ge honom vatten och lite mat (som jag gjorde med Hiro och vid detta laget borde veta att det bara gör allting mycket svårare :( )

Han var lite rädd för hissen men jag lockade in honom. Kom upp. Han sprang in i lägenheten. Ville inte ha mat, drack lite vatten och lade sig på köksgolvet för att sova. Jag och Inka stannade ute i loftgången och jag försökte få ut honom med. Han störtvägrade, han tyckte att han låg bra inne i värmen. Tog på honom ett halsband och koppel och då följde han snällt med. Tvingade mig själv att ta ut honom igen. Jag har lovat att passa Hiro idag, så det är stört omöjligt att ha en hanhund här när han kommer hit. Annars hade jag inte klarat av att fösa ut honom igen, utan behållt honom här hemma :(:(

Han blev jätteledsen och började gråta högt och desperat. Försökte smita med in igen.

Kunde inte hålla mig från att gå ner med lite vatten och torrfoder till honom. Han kanske håller sig nere på gården då, tills jag kan lösa detta på något sätt. Idag går det inte som sagt. Jag sitter här och det riktigt värker i bröstet och huvudvärken känns nära. Kan inte tänka på annat än att han ligger där utanför porten och hoppas att jag ska komma tillbaka och ta med honom in.

Tittade just ner på gården och han sprang iväg. Kanske han kommer tillbaka. Om inte så har han iallafall fått lite mat och vatten idag...stackars liten.