Sista tentaperioden är slut och jag lever ännu...knappt!

Nu har jag blivit klar med den sista tentaperiodens sista tenta...är det klokt??!! Och just nu känns mitt huvud ömt och svullet, som om det har svällt minst två storlekar. Dessa senaste tre veckorna har ta mig tusan varit en prövning. Kuggade dessutom på den första som jag fick gå på en gång till också under denna perioden. Så sammanlagt blev det sex tentor på tre veckor.

Jag har haft en konstant huvudvärk i drygt en vecka som jag har hållit i schack med hjälp utav en fin cocktail Acetylsalicylsyra och Ibuprofen. Inatt sov jag fyra timmar och då vaknade jag dessutom minst tre gånger.

Imorse när jag steg upp så kunde jag nätt och jämnt se mina ögon i badrumsspegeln så små och svullna de var. Drack jag en kopp kaffe, skummade igenom mina anteckningar och kände huvudvärken, min trogne följeslagare, knacka på. Svepte i mig en Alvedon brustablett till frukost.

Min tomma mage drog ihop sig i protest. Det gick kanske två minuter och sen stod jag och ulkade i badrummet och det enda jag kunde tänka på var att nu kan jag ju inte bli dålig och spy...tänk om jag missar tentan.

Men det gjorde jag inte. Och nu är det äntligen över!! :)

Nu ska jag dra ner på kaffet och genomgå en NSAID-avgiftning. Som jag ser ut nu, så verkar inte kaffet ha hjälpt illafall. Kanske dags för lite botox...??

Men först blir det en dusch och lite sömn. Det brukar funka bra.

Då stod man här äntligen i sin mössa...

Då har man officiellt tagit sin examen!

Jag är överlycklig över att jag kunde närvara med tanke på hur dålig jag har varit denna veckan. Kändes ganska overkligt när man blev uppropad på podiet och skulle mottaga sitt "diplom"

Här står vi i våra fina rockar, mössor och röda sjalar. Efter att jag lämnat tillbaka rocken (som vi bara fick låna) så tog jag ett foto med Andreea. Maggi, tack så hemskt mycket för det ursnygga armbandet du skickade i examenspresent. Jag tyckte att det passade kanon dagen till ära :)) Jag blev sjukt överraskad och glad (min förkylning lättade nog lite när jag fick presenten haha)

Sen gick vi ut och käkade lunch på en restaurang med utsikt över stan.

En bra avrundning på en lyckad dag. När jag sen kom hem, så var jag helt slagen igen. Däckade som en sten rakt ner i sängen. Det var precis vad min förkylda kropp orkade med. Tack alla ni som varit med och förgyllt min dag, med er närvaro eller via telefon.

Puss och kram!

Var kommer allt snor ifrån?

Jag vet inte om jag ska bli arg eller gråta...

Näsan har runnit konstant i två dagar, tror jag har förbrukat 12 paket pappersnäsdukar plus en halv rulle strävt toalettpapper.

För att inte tala om vad jag har spenderat på apoteket.

Det enda som har hänt är att för tillfället,

har det blivit totalstopp i min röda skinflådda näsa.

Ute lyser solen, 17 grader varmt.

Alla ser så pigga och friska ut att jag bara har lust att slå ihjäl dem eller nåt.

Om ett par timmar anländer mor, far och K&K.

På fredag har vi avslutning i skolan.

Denna brutala förkylning kunde inte ha kommit lägligare...

Jag är extremt upprörd och undrar varför jag ALLTID har sån sabla otur!!!

Har bara lust att strunta i avslutning och allt.

Dra något gammalt över mig och försvinna bort från allt.

Vill inte bli sjuk nuuuu!

Som jag skrev tidigare, så tycks dagarna flyga iväg. Inser att jag inte skrivit på länge och dessutom inte märkt att dagarna gått. Jag har haft fullt upp med skola, ex jobb, träning osv. Min träning gick faktiskt väldigt bra och det har känts jättebra att ha kommit igång på "riktigt". från att ha varit noga med mat, vatten, sömn och träning, så gicka jag från det till att slarva med absolut allt i helgen då min vän M kommit tillbaka från Tyskland. Så det är minsann tur att han åker till Thailand idag och ska vara borta en månad. Detta går ju inte...rena dekadensen! Kanske därför jag vaknade med halsont och förkylning imorse...? Känns panikartat eftersom min examensceremoni är på fredag. Den har jag väntat på i sex år, så jag har absolut ingen lust att stå där hostandes och snörvlandes. Så nu ska jag springa ner till apoteket och bunkra upp med riktiga rumänska hästpreparat!

Vad tiden går fort...

Man hör ofta "Vad tiden går fort!" eller "Vad fort en dag går!"

Och folk och även en själv påstår att nog sjutton går det fortare nu än förr.

Nu har jag äntligen fått en förklaring till detta fenomen.

Läste nämligen idag på Aftonbladet, att forskare på NASA upptäckt att skalvet i Japan har påverkat dygnet. Det har förkortats med 1,8 mikrosekunder.
Dessutom förkortade jordbävningen i Sumatra 2004 dygnet med hela 6,8 mikrosekunder!!! Jorden roterar nu lite snabbare eftersom dess massa har förskjutits. Detta gör ju i sin tur dagen kortare...
Inte konstigt att tiden har gått så fort sen jag flyttade till Rumänien!!!

De här förändringarna i Jordens rotation är helt naturliga och sker hela tiden. Inget att oroa sig för, säger forskaren på NASA. Kanske inte det...men jag tycker inte att det känns särskilt käckt. Iallafall inte nu när jag känner att tiden inte räcker till. Att för mycket ska göras på alldeles fort kort tid.

Undrar hur snabbt Jorden kommer att snurra när jag är gammal och pensionerad? Då är det kanske bra...då, när man inte har så mycket annat för sig än att sitta och titta på klockan!

Skänkte Smulan en tanke idag.

Idag var jag på kliniken. Det kom in en katt som skulle vaccineras. Sen frågade ägaren om han (katten alltså) inte kunde få klorna klippta också.
Jag sade till vet. Jag kan göra det!
Varsågod, sade han då.

Medans han höll på att stämpla passet så blev jag klar med katten alldeles själv. Ingen som behövde hålla den åt mig.

Han vände sig om och utbrast med förvånad min "Är du redan klar?"
Jajamänsan, svarade jag glatt och tackade Smulan uppe i himlen för all träning jag fått.
(Nu var visserligen denna katten lugn och fin vill jag ju bara poängtera)

Ni som fick äran att träffa Smulan vet precis vad jag pratar om... Har man hanterat en katt som henne, så finns det ingen katt i denna värld som kan skrämma en. Minns när jag började att klippa klorna på henne. Det var rena blodbadet (för min del då alltså). Men jag gav mig aldrig, utan lärde mig istället hur jag skulle hålla henne och att det gällde att klippa så fort som möjligt. Hon insåg att hennes flyktförsök var lönlösa och istället satt hon i mitt knä och morrade som en hel Rottweiler och spottade som en lama.

Fy vad jag kan sakna den katten ibland!