En hund som heter Gigi.

Det fanns en gång en liten valp. Han var alldeles vit och fluffig med stora mörka ögon. Söt som få och glad för människor. Hans namn var Gigi.

Han var född på gatan eller rättare sagt i en park i Timisoara. I denna parken fanns en kiosk, där människor arbetade varje dag. När tiden kom för att lämna kullen, sökte han sig till kiosken för där fanns mat. Människorna som arbetade där blev givetvis förtjusta i denna bedårande lilla varelse och de tog honom under sina vingar. De gav honom mat varje dag, rester ifrån kiosken. De lekte med honom och lärde honom att människor är snälla, klappade honom. Han tyckte att livet var underbart, han kom och gick fritt precis som han ville. Gick ut på friarstråt när någon hona löpte, slumrade i gräset soliga sommardagar, lekte i snön på vintern men mest hängde han vid kiosken för det var hans hem.

Åren gick...han var inte längre någon valp, han hade blivit unghund och han var på sitt tredje levnadsår. Han märkte att människorna på gatan började bli rädda för honom. Då kom hösten och kiosken gick inte längre runt. Den slog igen. Plötsligt en dag försvann alla och ett stort lås sattes på kioskdörren. Han satt och han väntade, han väntade och hösten övergick i vinter. Han väntade fortfarande när våren kom. Sommaren kom och hoppet i hans lilla hundhjärta slocknade.

Han begav sig mot nya kvarter. De andra hundarna tog honom med och visade honom var där fanns mat och snälla människor. Han var van vid gatans hårda liv med slagsmål över honor, elaka människor som kastade sten efter honom, kylan på vintern som tränger genom märgen när man ska sova och att inte veta om man hittar mat nästa dag eller om en vecka. Han var en överlevare och något hos honom berörde människor, det fanns även goda människor som ofta förbarmade sig och gav honom mat eller klappade honom lite. Men ingen tog honom med sig hem...


Åren på gatan gick, gång på gång lurade han hundfångarna. Men hans kompisar, de som var hans flock hade inte samma tur. De försvann en efter en...
Nya flockar bildades och så fortsatte det i höst, vinter, vår och sommar.

Nu började Gigi bli till åren, han kunde inte hålla tempot med de unga hundarna, han var inte längre den som segrade i slagsmål. Han fick inte längre para sig med honorna. Han hittade inte någon flock att vara med i. Han gick för sig själv, vandrade runt, sökte mat och sökte sig till människor så som han alltid gjort. Han tog ofta vägen förbi parken för hoppet hade trots allt inte slocknat helt. Kanske kanske tänkte han, men blev besviken varje gång...
Den vita fluffiga pälsen var tunnare nu och grådaskig av smuts. Hans ena öga var infekterat efter att han blivit överfallen av en flock yngre hundar och han stapplade fram på gatorna med en gammal hunds höfter. Men han var fortfarande fri. Hundfångarna hade inte lyckats med sitt uppdrag, eller så blev också de berörda när han tittade på dem med sitt stora bruna öga (det han fortfarande kunde öppna).

Livet på gatan är hårt och än hårdare för en gammal hund på sitt tionde levnadsår. En hund som inte längre är snabb, som inte kan springa ifrån faror. En hund som tappat tänder och inte längre kan äta allt.
Senast jag såg Gigi var igår. Då låg han utanför en affär och åt keso som några välvilliga tjejer gett honom fint serverat på påläggspapper. Han plirade mot mig med sitt ena öga och det var som om han sade: Det kan nog inte bli bättre än såhär...