Katter, hundar och kaffe i massor.

Idag satt vi på en tre-timmars labb i skolan och tittade på röntgenbilder.

Lagom kul var det eftersom jag satt längst bak och hade svårt att se frakturerna eller ens höra vad läraren sade. Hon mumlade nämligen mest, med huvudet halvt bortvänt från oss...

Gissa vem som ska komma tidigare nästa tisdag och bara bänka sig allra längst fram???

Jo, moi!!! :)

Sen var det dags för intern medicin i tre timmar.

Vi hade in en Rottweiler med diabetes, stackaren var bara två år och hade gått ner tjugo kilo på tre veckor...behöver jag säga att han var mager...en rottweiler på 25 kilo. Han ska in och få insulin en gång om dagen. Arg var han också, försökte äta upp doktorn fingrar genom munkorgen.

Sen hade vi en katt som inte kunde urinera och som fick tömmas med kateter. Jag provade att palpera katten och kände riktigt tydligt urinblåsan för första gången...det var intressant! Sen kollade vi urinen i mikroskopet, massa kristaller!! :)

Vår tredje patient var en gammal katt på arton år. Hon var alldeles svart och liknade på pricken vår gamla Smulan, så jag kände hur det stack till lite i hjärtat.

Jag vet inte riktigt vad för diagnos hon fick till slut, för jag var ute på kaffepaus just då...retfullt! Men det var väl nån förkylning, lunginflammation var det inte för jag såg röntgenplåtarna... ska höra mig för, hade varit intressant att veta. Men efter tre timmars labb och bara tre patienter, så tyckte jag att kafferasten lockade mer...

Efter skolan stack jag hem och käkade lite, sen tog jag Inka och stack ut och busade i snön. Här är massor med snö och det snöar ännu!

Jag går ut med Inka till parken och ropar: Snööööö!!!

Då blir hon helt skogstokig och hoppar runt, rullar sig och äter snö.

Folk runtomkring undrar nog vad det är för miffon lösa i parken...

En människa som springer runt och ropar snöööö

(ingen vet ju vad det betyder och bokstaven ö finns ju inte ens på rumänska)

och en hund iklädd regnkappa med reflexer som rullar runt.

Men det skiter jag O Inka i, haha!!!

Efter det åkte jag med Adi, Linda & Hiro till kliniken, för han är fortfarande under behandling där.

Efteråt stannade jag kvar, satt och pratade med dem och drack kaffe. Det var endast två hundar inne eftersom det snöade ute. (folk går inte till vterinären här när det är dåligt väder ute, så som tur är för djuren...så är det mestadels vackert väder...)

En av de som kom in var en man med en hundvalp på kanske fem månader som han hade hittat på gatan slängd i ett dike och med brutet ben. Han hade varit hos någon annan och opererat det. Han bodde i närheten av denna kliniken, så han kom för han tyckte inte att det verkade ha läkt som det skulle och hunden hade snart bitit av det påsydda förbandet som var till för att skydda de egentliga stygnen.

Eftersom det inte var "min" vet. som opererat och inte visste vad för slags fraktur det var, exakt var det var lokaliserat eller något annat heller för den delen, så rådde han ägaren att imorgonbitti gå tillbaka till den läkaren som utfört operationen och be dem göra en kontrollröntgen.

Denna mannen var jätteorolig och ville verkligen att hunden skulle bli bra.

Det värmer mitt något cyniska hjärta, att se att det trots allt finns hopp där ute...att det trots allt finns människor även här i Rumänien som bryr sig om de stackars små liven som är alldeles ensamma i världen!!

Guldstjärna till denna man från mig!! :)