Jag får så ont i hjärtat. Jag går dit fast att jag vet att det inte är mycket jag kan göra. Orkar inte berätta om det just nu för jag är så trött.
Men bilden av en Riesenschnauzer blandning har etsat sig fast på min näthinna. Han satt tillsammans med två andra hundar i inhägnaden. Han låg där i ett hörn och tittade på mig med sina sorgsna riesenögon. Jag dog där och då! Kändes som att se Inka sitta där. Jag gick fram till gallret och satte fram handen och kallade honom till mig. Tveksamt reste han sig upp och kom fram. De andra två hundarna som var mycket större trängde sig framför honom. Så han gav upp direkt och återvände till sin hörna.
En annan hund som fastnade var en grå-vit stor blandras. Hon var inte fullvuxen. Hon kan ha varit sex-sju månader kanske. Hon kom fram till gallret, ställde sig på två ben med framtassarna mot min hand. Hon var så otroligt lugn och vacker.

Visst är det sorgligt med alla hundar som inte har hittat ett hem, men tyvärr är det omöjligt att hjälpa alla. Så varför plåga sig själv o se eländet?
SvaraRaderaVerkligheten försvinner inte för att man blundar för den...
SvaraRadera