Nere på min gata ligger en livsmedelsaffär. Där inne hänger en tok, ja nog måste han allt vara lite tokig. Men han verkar ganska oförarglig. Han kommer alltid en timme innan stängningsdags och hjälper tjejen som jobbar kvällskift att ta ut soporna och stänga affären. Hon verkar glad över att ha honom där eftersom hon blev rånad på kassan en kväll när hon stängde.
Hursomhelst...denna individ verkar stå lite utanför samhället, han brukar leta skrot i soporna och han verkar ha stenkoll på gamla ursvenska namn. Han frågade ju var jag kom ifrån såklart. Jag sade Sverige och efter det vet ni! Varenda gång jag träffar på honom så börjar han: Brunhilde, Gunhilde, Tor, Oden osv osv. Han rabblar namn, pratar asagudar och vikingar och jag fattar hälften av vad han säger.
Han har frågat vad jag heter och jag har låtsats att jag inte förstår frågan. Nästa gång han frågade svarade jag Inka och jag trodde att jag skulle komma undan med det.
Att han skulle tro att jag missfattat frågan och trott att den gällde hunden. Men icke!
Igårkväll träffade jag honom utanför affären igen och han frågade mig vad var det nu du hette? Inka, svarade jag.
Jaja just det, men vad heter vovven?
Inka, svarade jag igen.
Han stannade upp och tittade på mig med ögon stora som klot.
Så stammade han fram jjjaajjaa mmen vvvad hette du sa du?
Jag heter maria, fick jag ju säga då.
Nu hoppas jag bara att han inte vrålar mitt namn nästa gång jag träffar på honom. Förhoppningsvis har han glömt det tills dess.
Fast jag undrar om det kan vara värre än att bli kallad Brunhilde?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar