Innan jag flyttade till Rumänien, så hade jag en undulat, som mormor fick förbarma sig över. Han hette Chico, han gillade att prata och pussas. Glömmer aldrig hur jag kämpade för att få honom handtam. Känslan när en fågel till slut får förtroende för dig och sätter sig på din hand för första gången är obeskrivlig. Ren och skär lycka!
Saknar honom ibland. Det blev så tyst när han försvann. Ja, jag ska definitivt skaffa mig en fågel format större i framtiden när tiden är mogen!
Tänker på Irene när jag hör denna undulat gör inte du det oxå
SvaraRaderaJa, det gör jag med.
SvaraRadera