När vet man att det är rätt att avliva ett djur?
När vet man att chansen inte längre finns att de klarar sig?
Hur vet man om de lider så pass mycket att de vill dö?
Kan djur känna så?
Det tvivlar jag på...vilda djur kämpar tills de dör,
kanske för att de inte har något val...
eller kanske det bara är instinkt.
Jag avlivade den lilla hundvalpen igår.
Många är frågorna jag ställt mig själv.
Många är tankarna som surrat i mitt huvud...
Gjorde jag rätt?
Tänk om hon hade klarat sig i iallafall?
Prognosen var dålig, men mirakel kan ske...
Det får jag aldrig veta nu?
Så undernärd och uttorkad.
Så full av parasiter både invärtes och utvärtes som hon var,
så hade hennes lilla kropp inte mycket att sätta emot sjukdomen.
Det svaret hade jag endast kunnat få ifall jag låtit henne dö naturligt...
Men hade det varit värt att förlänga hennes plågor?
Hade det varit lättare om jag väntat ett par veckor?
Säkerligen inte...
Hon utvecklade neurologiska symptom.
Det förändrade prognosen direkt.
Hon fortsatte att äta, sova och vifta på svansen som förut.
Men hon visste ju inte att skadorna på hjärnan kan bli bestående.
Hon fick muskelryckningar i käken, saliverade och skakade på huvudet.
Hon började gnälla och skälla i hysteri var tredje timme.
Ja, hon hade kanske klarat sig...
Men vad hade hon fått för men?
Vad hade hon fått för liv?
Min hjärna talar om för mig att jag handlade rätt,
men mitt hjärta är inte helt övertygat...
Gjorde jag det endast för hennes skull?
Eller också för min egen, för att jag inte orkade kämpa mer...
Eller var det en blandning? Och isåfall...var det fel?
Vad tycker ni?
Som en som skulle ha blivit läkare om ödet hade velat annorlunda så tycker jag du gjorde helt rätt.Du skall bli veterinär och kommer att vänja dig vid att ta svårare beslut kanske,än den du tog i helgen.Som läkare skall man ta skalpelen och skära utan att darra på handen ,för då kan "patienten" dö av läkarens hand och inte av sjukdomen.Exact likadant är det när man skall ta svåra beslut.Man tar det och grubblar inte tillbacka för det gör inte någon nytta varken för läkare eller patient.Det är lättare i djur världen var ansvaret och konsekvenserna är inte so stora som i mäniskor världen.Detta innebär inte att man nädvärderar djuren på något sett.Som veterinär måste du vara kal och cynisk och säga till oss djur ägare att vi får släppa taget och inte vara själviska, egoistiska och klamra oss vid vårt djur närden inte mår bra länge och borde få somna in istället för att lida.Tyvärr i detta fall kände du dig som både ägare och veterinär därav konflikten.Jag tyker du har handlat rätt och har tagit det beslutet som en som har kunskaper om sjukdomen borde göra.Nerv skador brukar aldrig läka själva,några men består alltid tyvärr.
SvaraRaderaja jag får hålla med pappa där. den hunden hade ingen chans att klara sig du förgyllde i alla fall hennes sista dagar!!!
SvaraRaderaDet finns en bro som förenar Himmel och Jord. Den kallas för Regnbågsbron,tack vare dess många färger. Vid denna sidan av Regnbågsbron,finns ett land med ängar,kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs.
SvaraRaderaNär ett älskat djur dör,kommer djuret till denna plats.Det finns alltid mat och vatten,och varmt vårväder.De gamla och svaga djuren blir unga igen. De som har blivit lemlästade görs hela igen. De leker hela dagen med varandra:) Ja Maria,du gjorde rätt. Din lilla valp leker just nu uppe på Regnbågsbroen.
Tack för de uppmuntrande orden!
SvaraRaderaKramar /Maria
Du gjorde helt rätt, Gert fick välja att operera Loax till ett liv med stela ben, men han gjorde som du, varken ett djur eller en människa ska behöva lida bara för att vi har för mycket känslor.
SvaraRaderaJag håller med samtliga. Du gjorde rätt. Det var ett svårt beslut men som alltid handlade du klokt. Kram på dig o jag vet att det var svårt. Tänker på dig.....
SvaraRadera