Kulturskillnader

När man kommer till ett annat land och till en annan kultur, blir man varse om olikheterna vare sig man vill eller inte.

I Sverige har var och en har sin privata sfär i form av ganska ett armlängs avstånd. Ett avstånd som alltid respekteras omedvetet när man står och pratar med någon.
Här å andra sidan är läget annorlunda...vadå avstånd?
Jag var alldeles förskräckt i början för så fort jag pratade med någon, kändes det som att jag hade dem ända upp i ansiktet. Jag backade, de följde efter. Det var ganska traumatiskt att helt plötsligt stå klistrad mot en vägg och inte kunde backa längre, haha.
Efter ett tag fick jag stå och tänka på att inte backa "stå nu kvar Maria, det händer ingenting. Detta är fullkomligt normalt" försökte jag intala mig själv allteftersom paniken steg. Efetr ett tag hade jag helt plötsligt slutat backa utan att jag ens tänkte på det (men det kommer fortfarande över mig i vissa situationer).

I Sverige tar man bara på väldigt nära personer som man känner väl (man sitter ju helst för sig själv på bussen, i föreläsningssalen osv), inte på kreti och pleti. HÄR däremot...är det kroppskontakt för jämnan.
I början när jag var ovan, ryckte jag till som en skrämd liten kanin. Det gick över det med och jag kom på mig själv med att ha blivit närgången. Nu tar jag på folk utan att jag ens tänker på det. Det slog mig inte förrän jag kom hem i somras och råkade lägga en hand på någons axel och denna någon ryckte till som en skrämd kanin. Det kändes verkligen märkligt, för det var en omedveten gest.

Märkligt att man kan påverkas i så hög grad av omgivningen...

PS. Tar jag på er, så menar jag bara väl och tänker förmodligen inte ens på det. Skulle jag däremot stå så pass nära när vi pratar så att du känner om jag ätit vitlök eller råkar spotta dig på näsan...säg då till mig för f*n!!!